Inte en vanlig dag!

Vilken dag!
 Till min stora glädje fick jag veta att datorerna skulle levereras till skolan idag. Eftersom datorerna inte hade kommit till lunch tänkte jag att det kanske skulle gå att skynda på processen om jag åkte till IT avdelningen och hämtade datorerna. Min förhoppning var ju att hinna sätta dit pennorna som jag visste var både klurigt och tidsödande att pillra dit, innan arbetsdagens slut. Ville så gärna börja arbeta med datorerna första lektionen på måndag, men ack så fel jag hade.
När jag fått hjälp med att stuva in en stor kartong i bilen och skulle åka tillbaka till skolan upptäckte jag att det var punktering på  höger framdäck. Ingen luft alls fanns kvar! Lyckades ta mig till däckservice och förklarade  med andan i halsen att jag var utan telefon eller pengar och att jag var i en krissituation eftersom jag skulle träffa små rara ettor och att jag hade punktering.  Jag skulle ju tillbaka till mina ettor och hade bråttom! På däckservice insåg nog personalen att jag var en kvinna i stor nöd, en mycket stressad sådan. Personalen var fantastisk och körde mig och lådan till skolan och lovade att byta däcket omgående. Helt otroligt vilka goa människor det finns!
Väl framme hade jag bråttom och skulle springa upp med lådan, låsa in den och sen springa till mina ettor och där planerade jag att jag skulle bli lugn och sansad igen. Eftersom lådan var stor och ganska tung och eftersom jag i vanlig ordning hade lite för bråttom hände det som inte fick hända. Jag ramlade med lådan och slog halft ihjäl mig. Det var faktiskt ganska otäckt och några flickor i år åtta hjälpte mig. Eftersom jag blev lite omtumlad stannade jag i rummet med datorerna. Efter en stund kom Gunilla och en kollega och undrade hur det var med mig? Flickorna som såg mig ramla hade berättat.  Nåväl, jag mår bra och datorerna är inlåsta på mitt rum.
 Frågan är varför jag gav mig ut på denna färd över huvud taget? Datorerna hade med all säkerhet stått där utan min medverkan och dessutom hade lådan inte åkt i backen med en tung fröken dundrande in i den. Tänk vad ivrig man kan bli ibland! Nu sitter jag lugnt i min soffa och minns att Britt berättade att det inte gör något om man råkar tappa de "små, smarta blå". Stämmer det eller har jag drömt?